Tesla - Sagan om mitt liv

Nu blir det ett litet blogginlägg om ganska mycket. Just nu sitter jag hemma hos min bror och bloggar, dricker öl, drinkar och har det allmänt mys. Samtalar om allt möjligt. Eller jag samtalar inte, jag bara lyssnar. Jag är ganska bra på att lyssna. Snacket går och handlar om allt ifrån mammor, pappor och instinkter. Allt från hur ytliga stressade storstadsmänniskor kan vara till hur vi ständigt kämpar för att vårat samhälle ska bli jämnlikt och rättvist. Jag tror att rättvisa finns i vardagen men inte i det stora hela. Det finns ingen egentlig rättvisa. Om det hade funnits så hade inte svält funnits, människor hade inte fått dö av orättvisa sjukdomar som cancer och krig hade bara varit något man hade skrivit om i sagor.

Just nu snackas det om att kvinnor skulle förlora en hel del av närheten om man inte ammade. Jag kan delvis hålla med men inte helt. Jag tror att mammor som inte ammar får en annan typ av närhet till sina barn än va ammande mammor får till sina barn. Jag tror att mammor som inte ammar omedvetet känner en typ av skyldighet till sina barn eftersom dom inte ammat dom. En skyldighet som man kanske inte borde känna. Det är inte fel att inte amma. Men mammor som inte ammar sina barn kanske ägnar sina barn en helt annan typ av tid. En "qualitytime" som ammande mammor kanske inte känner att dom måste ge sina barn. Ammande mammor får ju sin närhet till sina barn genom att amma och kanske tycker att det räcker, men missar en annan typ av närhet. Eller jag vet inte. Jag kanske är ute och cyklar.

Allt det här som jag svamlar om just nu känns kanske en aning meningslöst och betydelselöst. Särskilt när det finns så mycket som pågår. Sjuttonåriga pojkhjärtan som krossas av sin första kärlek hoppar från ett köpcentrumtak medan ett hundratal människor står nedanför och hejar på, en tjugoårig kvinna blir dödad av sin pojkvän som hon nyligen flyttat ihop med och aftonbladet skriver om nån stackars alkoholist som skriker efter hjälp då han ständigt, gång på gång, kör ihjäl människor rattfull och skadar folk i trafiken. Hjälp dom som behöver hjälp och sluta haka upp er på petitesser som vem som ska vara hemma med barnen. Så länge dina barn mår bra så löser det sig. Lev för dagen och sluta aldrig att hoppas, för nånstans, där bakom molnen, lyser fortfarande solen.

Min syster sitter bredvid mig och då mår man bra. För hon är en sån som jag. En sån som bara romantiserar och ser allt det fina i allting fast man kanske egentligen sitter mitt i misären. Men nånstans finns där alltid en brinnande låga. En låga som brinner av hopp och längtan efter att allting en gång blir bra och kommer att lösa sig. Och i hennes ögon (ni skulle se dom just nu... dom speglar en trött men ändå hoppfull längtan) och så länge den blicken finns kvar, så länge det hoppet finns, så kommer allting att bli bra. Hang in there people, det finns hopp för fanken! Ryck upp dig, ta dig i kragen, klipp dig och skaffa dig ett jobb...ja allt det där, det ligger nåt i det! ;) Puss på er allihopa, hoppas ni får en fin fredagkväll!