Så mycket bättre
Hej.
Jag vet att jag har varit världens sämsta på att blogga. Men som jag skrivit tidigare så bloggar jag för mig, och inte för någon annan. Sen är det ett plus om folk är intresserade av mitt liv.
Allt har hänt sen sist. På tok för mycket har hänt. Mest motgångar. Livet har kännts som helvetet på jorden och jag har ibland bara skrattat bort det och skakat på huvudet. Det är liksom inte mitt liv. Allt det här händer inte.
En tragisk och väldigt sorglig händelse var att våran älskade Jojje fick somna in i somras. Kan ha varit den värsta sommaren i mitt liv. Jag ville egentligen inte låta honom gå, men alla sa att jag inte hade något val. Och jag vet egentligen att det inte fanns någon annan utväg. Jojje fick cancer. Jävla cancer! Dra åt helvete cancer... Jojje är saknad. Jag saknar honom faktiskt varje dag. Tänker på honom ofta och jag saknar allt som var han. Alla ljud som var han. Usch. Nu blir jag ledsen för att jag skriver om honom. Det känns tomt.
Det har även hänt andra saker som jag inte vill gå in på för det är på tok för privat. Men det är saker som har förändrat en hel del. Mest min egen syn på livet. Vad som är viktigt. Min familj är mitt allt. Mina barn och min Johan. Min syster, mina bröder och deras familjer. Jag tänker bara på er och så ska det vara från och med nu. Och så självklart en liten skara vänner som jag älskar som ni vore min familj. Utan er så vore jag ingenting.
Sen så har något annat hänt. Det kanske största av alla händelser. Jag väntar barn. Igen. Vi är så lyckliga och det här kunde faktiskt inte kommit mer lägligt. Det finns en mening med allt. Och meningen just nu är att vi ska få lyckan att vänta ett tredje litet mirakel. Om allt går som det ska så ska bebisen landa den 31 maj. Vi längtar oss tokiga och ser fram emot att få bli fem.
Har egentligen så mycket mer att skriva men det blir inte så mycket bättre än så här idag. Sätter punkt och säger på återseende min kära gamla vän.
