En tribute till en liten stålgrå misse
Har haft hund, i över åtta år nu. En stor och lurvig Jojje som är en av dom charmigaste hundar jag någonsin mött. (Är inte alls partisk.) Men innan jag fick Jojje, som är min första (och kanske sista) hund, så hade jag katt. Jag är uppvuxen med katt och är en sån dära "kattmänniska". Sen jag fick hund så har jag dock helt tappat känsla för katter. Kärleken finns ju där men "kattspråket" har helt försvunnit. Ibland är jag rädd för katter. Är rädd för att bli riven, biten eller påhoppad men när dom känslorna dyker upp så inser jag ju hur fånigt det är. Jag älskar ju katter! Varför är jag rädd? Kan nog bero på att jag har levt med hund för länge. Hundar är ju mer beroende av en människa en än katt. En katt gör lite som den vill. Den kommer till dig när DEN vill kela och inte tvärtom. Jojje blir ju skitglad så fort man tilltalar honom, en katt däremot kan vända dig ryggen om det inte passar den. Sen så är det ju självklart olika det där från individ till individ. Att kela med en hund är också helt annorlunda än att kela med en katt, såklart. Jojje gillar när man kliar honom på bröstet och på magen, ganska hårt. Skulle du göra så på en misse så skulle missen sitta i armen på dig.
Nu är Jojje på landet och Elvira fick i uppdrag att mata min systers katt Svea medan dom är borta. Johan och Elvira var uppe och gav henne mat och såg till att hon hade det bra. Och idag var det min tur. Jag gick upp strax innan nio. Hon hade mat och vatten och jag såg till att "spola" hennes toalett. Satte mig ner på golvet en stund och Svea kom, med lätta tassar, springande mot mig. Hon strök sig mot mig och började spinna. Jag hade glömt hur lugn man kan bli av en spinnande misse. Svea är en så kallad "huvudkatt". Huvudet är det bästa stället att bli kliad på och hon får liksom inte nog. Idag var hon keligare än någonsin och det märktes att hon inte haft så mycket sällskap. Hon rullade runt och var som berusad av kelighet. Och jag blev nästan lite kär. Alltså, missförstå mig inte, jag är fortfarande lite rädd för Svea. Men jag kunde inte förmå mig att lämna henne och det gjorde lite ont när hon satte sig ner och tittade på mig när jag ställde mig upp för att gå. Jag blundade när jag stängde och kisade lite innan jag stängde glipan som var kvar och skymtade en liten stålgrå misse som tittade upp mot mig. Gick snabbt därifrån. Svea, du är ganska söt ändå.
Nu är Jojje på landet och Elvira fick i uppdrag att mata min systers katt Svea medan dom är borta. Johan och Elvira var uppe och gav henne mat och såg till att hon hade det bra. Och idag var det min tur. Jag gick upp strax innan nio. Hon hade mat och vatten och jag såg till att "spola" hennes toalett. Satte mig ner på golvet en stund och Svea kom, med lätta tassar, springande mot mig. Hon strök sig mot mig och började spinna. Jag hade glömt hur lugn man kan bli av en spinnande misse. Svea är en så kallad "huvudkatt". Huvudet är det bästa stället att bli kliad på och hon får liksom inte nog. Idag var hon keligare än någonsin och det märktes att hon inte haft så mycket sällskap. Hon rullade runt och var som berusad av kelighet. Och jag blev nästan lite kär. Alltså, missförstå mig inte, jag är fortfarande lite rädd för Svea. Men jag kunde inte förmå mig att lämna henne och det gjorde lite ont när hon satte sig ner och tittade på mig när jag ställde mig upp för att gå. Jag blundade när jag stängde och kisade lite innan jag stängde glipan som var kvar och skymtade en liten stålgrå misse som tittade upp mot mig. Gick snabbt därifrån. Svea, du är ganska söt ändå.
