Tesla - Sagan om mitt liv

Jag skulle behöva göra så mycket. Har så många måsten just nu så jag nästan svimmar av utmattning redan innan jag ens har tagit tag i något. Det jobbiga med mig är att jag liksom blir lite rebellisk, mot mig själv. Tänker att jag måste göra det, och det, och det... men det slutar med att jag tänker "Nej för fan, jag skiter i allt och gör ingenting. Ha, där fick jag!". Kan bli lite jobbigt när diskberget växer, tvätthögen börjar dra till sig flugor och golven liknar mer en gigantisk sandlåda. Och vad gör jag? Jo, jag sätter mig ner, lugnt och sansat, och börjar blogga istället! Vad är det för fel? Jag hittar hela tiden på dåliga ursäkter för att slippa städa. Sitter och gör konstiga grimascher (wow, mitt ena öga kan bli MYCKET större än det andra om jag gör så här), slösurfar på facebook, telefontrackasserar Johan på jobbet, funderar på hur mycket öl som kommer gå åt i helgen. Jag är märklig på många sätt och vis. Fast det är väl kanske inte så märkligt att inte gilla att städa. Kan ju knappast vara ensam om det?

Hösten är här, på riktigt. Det är mysigt och så där lagom kyligt ute. Precis lagom för att kunna linda en halsduk så där lite slappt och slarvigt runt halsen. Jag älskar att sparka höstlöv och jag gillar lukten av kall och våt luft.
Dagen har varit väldigt slapp. Lämnade barnen, och ja det är väl det jag har gjort idag. Tvättmaskinen går varm som vanligt men i övrigt så har jag inte lyft ett finger. Skönt med såna dagar ibland. Min mage mår bra av att ta det lugnt.

Strax ska jag gå ut med hunden och sen står dagishämtning på schemat.

 

Hyffsat trött idag. Fick inte sova speciellt mycket inatt och vaknade av att klockan var alldeles för mycket och fick en tokstressig morgon. Sprang till dagis och lämnade barnen. Hem , bytte om, gick ut med hunden och sprang upp till Pär för att låna hans åkkort. Åkte in till stan, lunchade med älskade Johan. Åkte sen vidare till hötorget och började leta jacka. Fanns ingen som dög, ingen surprise direkt. Däremot så gick jag och "fönstershoppade" en hel del och hade lätt kunnat spendera en förmögenhet på massa grejjer till hemmet. Tyvärr så tillåter inte ekonomin det så det fick vara.

Träffade Stina och hennes Claes och fikade med dom! Wehooo! Stina, min Stina. Har saknat dig så.

Efter fikan så stack jag hem, hämtade Elvira som lekte med sina kusiner och gick ner till Sollentuna centrum. Där nere så fick hon äntligen välja en häst inne i leksaksaffären. Till lillasyster valde hon en liten katt. Och sen gick vi hem. Vi åt middag (rester) och sen kom systrami ner och färgade och slingade mitt hår. Tack allra käraste syster.

Har sen ett par timmar tillbaka bara suttit och slappat i soffan. Bredvid mig sitter min Johan. Båda två har varsin laptop i knät och är så där osocialt sociala med varandra som bara vi kan. Älskar dig Johan.

Helgen bah svoooosch! Så himla tråkigt när helgen är över. Fast överlag så har det varit en bra helg. Jag har sovit mycket! Otippat faktiskt. Jag brukar försöka städa och plocka och fixa och dona när Johan är hemma och kan ta barnen men inte denna helg.

I fredags så fick jag äntligen träffa Caroline. Dessutom så fick jag träffa hennes fina pojkvän Niklas. Trevlig kille den dära Niklas. Måste ju säga att det alltid är lika mysigt att träffa Caroline. Det känns liksom aldrig konstigt eller så. Det känns som att vi aldrig har varit ifrån varandra när vi väl träffas.
Hur som helst så tillbringade vi fredagen uppe hos storebror och Eva. Det blev en alldeles förträfflig kväll med kanske liiiiite för mycket alkohol. Fast jag hittade hem och lyckades till och med gå ut med Jojje mitt i natten. Tummen upp!
Herr Halsius kom dessutom på besök och det var ju hundra år sen vi träffades.

Lördagen var seg. Låg för det mesta i sängen. Brottades lite med barnen, slösurfade och åt god mat med Johan. Mys! Avslutade kvällen med en halvkass skräckis som jag dåsade till. Stackars Johan, inte var jag mycket till sällskap heller.

Imorgon är det måndag, igen! Veckan blir relativt lugn och jag ska försöka ta mig till banken och växla in massa mynt (50-öringarna försvinner ju snart! thank god!) och så måste jag ta mig till kunskapsparken för att prata med en studievägledare. Jag hoppas alla har haft en kanonhelg och att alla får en bra start på veckan.

(Anledningen till min tråkiga rubrik är att jag är så himla trött på min blogg. Johan har lovat att fixa den men han har lite många bollar i luften så jag är den bollen som liksom blir en för mycket ;)

Härligt att det är fredag, eller hur? Fredagar känns alltid så där fria på nåt vis. Även fast man har planer så känner man att man är ledig och livet leker.

Jag har lämnat barnen på dagis och varit ute med hunden. Ska strax springa upp och låna Pärs busskort och sen sticker jag till Kista. Är på jakt efter ett par helsvarta jeans. Har bara massa slitna och trasiga jeans och det känns ju lite trist, även fast dom faktiskt var trasiga när jag köpte dom.
Ska möta upp Emelie och hennes lilla Thindra också. Ska bli trevligt. Tyvärr så blir det alltför sällan.

Kvällen är helt uppbokad och det är med underbara Caroline. Vet inte riktigt vad vi ska hitta på men vi kommer nog på nåt. Sen så får vi se om jag hinner med att träffa herr Halsius också.

Hoppas alla får en kanonfredag!

Ja, det är mycket nu. Alldeles för mycket för att ta in. Jag tar in allt som jag vill ta in och struntar i resten. Människor kommer och går men vissa finns alltid där. Känns skönt att veta vilka det är som verkligen betyder något och vilka som verkligen bryr sig. Jag älskar så hårt och så mycket så jag blir alldeles utmattad och trött. Men det är en bra trötthet. Fast ibland så blir det jobbigt.

Saknar. Jag saknar vissa mer än andra och det känns tungt. Försöker skriva ny musik men det blir bara ångestfyllda ballader som inte ens jag själv orkar lyssna på. Kastar ark på ark i papperskorgen och nu ligger dom där och är endast bortkastade tankar. Musiken är min terapi. Och om jag inte skriver musik så tar jag med mig min kamera ut och fotograferar. Fast mitt problem med min vän kameran är att jag har svårt att radera bilder. Även bilder som är dåliga får ligga kvar för dom är något som jag fångat just då och där.

Har många känslor inom mig just nu. Men någonting säger mig att en del av dom inte borde vara där. Jag borde inte känna så här, förtjänar så mycket bättre. Ja, det gör jag. Sätter därför punkt nu och fortsätter skriva brev till min papperskorg...

Jag tänker ofta på hur lyckligt lottad jag är. Kan titta på dig och bara beundras över din styrka, över ditt tålamod och fascineras över din person.

Sen tänker jag på hur vi träffades första gången och blir varm i hela kroppen. Café Art i gamla stan. Det var där jag såg dig första gången. Där hängde jag och mina konstiga polare, och du och dina konstiga polare. Där hängde ALLA konstiga människor och vi var två av dom. Och det var något speciellt med dig. Du hade en ganska hård (och märklig) fasad men jag såg bortom den. Du var så fin. Du ÄR så fin. Att det blev du och jag är helt otroligt med tanke på att vi bara hade träffats EN gång på det där skumma stället. Var det du eller jag som skrev på helgon.net? Minnet sviker.

Kommer ihåg när jag åkte till ditt jobb varje dag efter skolan. Kom ihåg att jag låtsades gilla svart kaffe för att jag såg att du drack ditt svart. Kom ihåg att du visade filmen "Naked lunch" för mig och att du sa att det var den bästa filmen du sett. Min tanke var då, vafan har jag gett mig in på? Du var ju helkonstig. Men jag gillade det.

Minns ditt rum i Kallhäll hos din pappa. Svart, svart, svart. Men mitt i rummet var du. Och du var inte svart. Du var fin.

Du har gett mig så många skratt. Det finns ingen som jag kan skratta med som du. Du och dina bilder i huvudet. Jag älskar dina bilder.

Jag minns första gången du kysste mig. Kommer du ihåg? Det är så gulligt så man nästan kräks.

Snart är det nio år sen vi träffades och blev tillsammans. Vi har varit med om mycket du och jag. Det har varit tufft och stormigt, men vi klarar det bannemej. Dessutom så har du gett mig två vackra flickor. Tack Johan. Tack för att du ser till att inget fattas mig, tack för att du lyfter mig och tack för att du finns. Utan dig är jag ingenting.

En gammal bild på oss. Jag var gravid och svullen, men du, du var fin som alltid.

Idag är det tisdag och barnen är hemma ännu en dag. Molly är så där tokförkyld så hon bara gnäller konstant, känns inge schysst att lämna henne på dagis då. Elvira klagar över ont i magen, och gör det till och från hela tiden. Börjar undra om något verkligen är på tok med hennes lilla mage. Ska ringa BVC idag och försöka få en tid för utredning.

Annars då? Jo, annars så väntar jag bara på att börja jobba. Börjar på riktigt i oktober och det är med blandade känslor. Jag gillar att jobba, samtidigt som jag älskar att vara hemma med mina barn. Nu kommer jag bara jobba deltid så jag kommer ha en hel del tid över för barnen. Men därimellan ska jag försöka söka in till utbildningen jag ska gå plus att jag måste komplettera med ytterliggare ett jobb för att få ekonomin att gå ihop. Men det löser sig alltid.

Jag har tänkt och tänkt. Jag har skrivit och skrivit. Omformulerat mig gång på gång. Men jag kommer aldrig fram till ett inlägg värdigt nog. Det finns så mycket att skriva så det skulle ta flera dagar att skriva klart. Därför skriver jag bara det som kommer, direkt från hjärtat.

Jag vet att jag talar för både mig, min syster och min bror när jag säger att vi har saknat dig. Det är svårt att förklara med ord hur det känns när någon bara halkar in på ett bananskal och fyller ett tomrum i flera personers liv, men jag ska göra mitt bästa... *konstpaus*

Minns inte mycket av dig. Egentligen så är det nog Malin och Björn som berättat deras minnen av dig, och så har jag gjort dom till mina egna. Fast jag kan nog minnas att jag var runt sju år gammal, satt i ditt knä och fick för första gången hålla en alldeles ljuvlig liten Konrad i min famn. Det var nog där min kärlek till barn började, och ändå var jag bara ett barn själv.
Men du har gett mig nya minnen. Minnen från första gången vi träffades på mycket länge, i en lokal på söder. Du hade din underbart vackra familj där och jag var nervös. Men det var nog inte bara jag som var nervös. Det kändes lite konstigt att träffa någon som var så bekant men ändå så främmande. När vi åkte därifrån så kändes det konstigt. Det kändes mer som att man lämnade en del av sig själv kvar.
Ett annat minne är från Winnerbäck. Jag och Björn står och hoppar i leran, så där övertaggat lyriska som bara jag och han kan. Jag blickar bakåt och ser dig och Malin hålla om varandra och jag känner så mycket kärlek så jag hoppar lite till så leran liksom stänker liiiiiite högre upp på dom redan nersolkade jeansen. Regnet öste ner och vi ville inte att kvällen skulle ta slut.
Jag hoppas verkligen att vi kan skapa fler minnen tillsammans. Du, din underbart vackra Petra och era otroligt fina barn. Och tänk, att allt detta hände tack vare ett jäkla socialt medie kallat facebook...inte konstigt att man inte kan slita sig från skiten när det gett mig, min bror och min syster en storebror. "Jag hugger i sten, och jag tror att jag sakta börjar se en figur. Några armar och ben..."

Tack för att du är du och tack för att du finns. Vi älskar dig!

Svaret på frågan är ganska enkelt. Det är bättre att välja något parti i valet och att välja lite galet än att inte välja alls. Enligt DN´s partitest ligger jag närmast vänsterpartiet. Vet fortfarande inte riktigt om jag har bestämt mig för vad jag ska rösta på. Rösta ska jag i alla fall.

Molly har sen inskolningen förra veckan varit sjuk. Hon var sjuk en vecka och idag kände jag att hon var redo att gå då hon mest var lite snorig (som ungefär 80% av Sveriges befolkning). Det jag inte riktigt var beredd på var att jag skulle lämna henne och gå. Det kom som en liten chock men jag måste ju lyssna på vad fröknarna tycker verkar vettigt också. Jag pussade hennes lilla mun och vinkade innan jag gick och hon tittade bara upp en snabbis och fortsatte sen gräva i sanden. Jag tror inte hon förstod att jag faktiskt gick. Jag är glad över att hon inte bröt ihop, för då hade jag inte klarat att lämna henne där. Men det kommer säkert ett bakslag om några lämningar när hon verkligen inser att jag går , på riktigt.

Elvira var i alla fall strålande glad när jag lämnade henne och verkade inte ett dugg bekymrad över att jag gick. Hon tog fröken i handen och gick. Tack Elvira för att du inte gav mig en spricka i hjärtat idag.

Så nu sitter jag här, framför datorn, och kan inte annat än att tänka på mina små galningar och hur mycket jag saknar dom.

Molly har väl kanske vuxit en aning...

 

Och Elvira har väl kanske vuxit nån centimeter sen hon föddes...

I blog, therefore I am. Eller något sånt. Det är mycket på g nu. Helgen flög förbi med svensexor och möhippor. Min bror blev nappad i fredags och han hade en kanondag/kväll. Och vi tog hans fästmö Eva i lördags. Det blev en fin middag hemma hos Evas kusin Linda (cred till Linda som gjorde maten) och en hel det alkohol förtärdes. Eva blev slingad i håret och ompysslad med fotbad och manikyr. Tror att det hela blev bra faktiskt. För mig var det i alla fall en helt förträfflig kväll med en finfylla. Finfyllor tycker jag om. Mådde kanon dagen efter, var bara lite så där skönt seg (läs, fortfarande inte nykter) men nyktrade väl till framåt kvällen.

På lördag så gifter sig min älskade bror. Tänk att vi hamnade här Björn. Du sitter där, snart gift med Eva, två fina barn och en fet katt. Jag sitter här, långt ifrån gift, två fina barn och en gammal hund som ser ut som en cancerpatient. Livet är fint. Jag gillar livet. Fast hunden måste shape-as upp. Min syster klippte nämligen halva hunden och han ser ut som något katten släpat in.

Nu till några frågor. VAFAN ska jag ha på mig på lördag?! När ska Molly bli frisk? När ska jag skärpa till mig och skriva ett tal till min bror och Eva?!

Asså Björn och Eva, om ni läser det här så fattar ni ju att nån måste hålla tal. Lite jobbigt att jag har skrivit tre A4-papper men jag kan inte ens läsa upp hälften. Förstår ni hur svåra ni är att skriva om? Asså jag kan babbla på i evigheter om hur knäppa ni är, men det vet ju alla redan ;) Jaja. Orden kommer väl när jag ska sova, som vanligt!

Storebror <3