Tesla - Sagan om mitt liv

Jag har så mycket som måste ut och det enda sättet att få ut det rätt är att skriva musik. Jag skriver och skriver men det blir mest blaj. Tror att det är för mycket känslor som ska ta plats och det blir bara konstigt. Jag lyssnar på andras musik och försöker att få inspiration men jag ramlar bara tillbaka till samma låttext och det är en låt jag redan har skrivit. Konstigt.

Annars så har det inte hänt så mycket sen jag sist skrev. Ångesten är min ständiga följeslagare. Har försökt att koppla bort tankarna och det går, ibland. Melissa Horn på Mosebacke blev några timmars räddning. Hon är helt underbar och alla texter hon skriver är igenkänningstexter. Något som är lite extra fint med henne är att man kan höra hur skör hon är. Ibland kan man höra att hon ler när hon sjunger. Så fint.

Vet inte vad det är med mig. Jag känner mig själv rätt så väl by now men jag har en konstig magkänsla. Jag vet inte vad den vill säga mig. Kan inte sätta ord på mina känslor eller skilja på sorg eller lycka. Jag vet att jag är lycklig när jag är med mina barn och min Johan. Jag vill vara med dom hela tiden. Vill aldrig vara ifrån er. Men jag behöver ändå egentid. Så jobbigt att känna sig utanför och ensam fast man alltid har folk nära och fastän man alltid räknas med. Jag vet ingenting just nu.

Just nu känner jag för att skriva. Jag vet inte vad eller varför men jag måste få skriva. Fingrarna dansar över tangentbordet och jag tänker inte efter. Vissa dagar så väller ångesten över mig som en våg. Jag känner mig fast och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag älskar mitt liv men jag vet inte alltid vilka vägar jag ska ta. Finns så många men vilken väg leder mig rätt. Det är så livet är och det är meningen att man ska ta fel vägar för att ibland veta vad man vill.

Ångesten talar och jag hatar att mina barn ska gå på dagis, jag hatar att behöva jobba, jag hatar att semestern går för fort och att dagarna tar slut. Det är mycket nu och jag är trött. Jag behöver vila. Men jag vill vara med mina barn, jämt jämt jämt! Om dom är ifrån mig så saknar jag ihjäl mig. Och Johan. Min älskade Johan. Du är min klippa i stormen, min vardagshjälte och du är det bästa som har hänt mig. Är så glad att du är pappa till mina barn och det är du och jag för alltid.

Min blogg är min enda chans att skriva vad jag känner. Även fast inte alla förstår eller fattar vad jag menar så är det för mig. För min egen skull. Jag måste få ur mig allt. Så.

Igår kom vi hem till betongen igen. Skönt på ett sätt, trist på ett annat. Det är härligt med sin egen säng och att få vara bara vi. Men jag saknar redan att gå barfota, att få njuta av fågelkvitter och doften av natur. Här luktar det avgaser, moppepojkarna kör som idioter och det poppas musik på högsta volym dagarna i ända. Elvira verkar dock vara på ganska gott humör. Hon har saknat sina leksaker. Molly däremot, det är något som inte står rätt till där. Hon har varit och pillat på sina öron flera dagar i rad och hon vaknar och somnar ledsen. Nu är hon glad, men vi gav henne ipren så jag tror att den gör sitt. Ska kolla om vi kan få en tid på vårdcentralen så dom kan kolla så det inte är öronen. Har iofs hört att bebisar kan pilla på öronen när dom får nya tänder. Skumt det där.

Annars då. Har paket att hämta ut på posten, ska ner och handla frukt och grönt och på söndag så är det Melissa Horn på Mosebacke. LÄNGTAR!

Är på landet nu. Livskvalité I tell ya! Jag vill nog bo så här. Fast just nu bor vi i kollektiv. Det är jag, Johan, Elvira, Molly, min mamma och pappa, systrami, Maja, Tuva och Alva. Och senare idag kommer min bror, Eva och deras två barn Filippa och Cornelia. Imorgon kommer Majas, Tuvas och Alvas pappa Pär, Linda, Leo, Dennis och Julia. Fullt hus. Jag vill bo så här, men inte i kollektiv. Det är mysigt i nån vecka eller så men sen så blir det bara rörigt. Elvira har sagt flera gånger att hon vill hem men det går snabbt över när hon väl kommer in i leken med Maja och Tuva. Vi stannar nog här till på torsdag, sen måste vi hem ett tag. Inte för att jag egentligen inte vill vara här på landet, utan för att vi faktiskt måste hitta på lite grejjer bara vi och vår lilla familj.

Annars är landet bäst. Somnar och vaknar av fågelkvitter, man kan ligga på en filt i gräset och bara vara, tiden står still och det är mysigt. Har fyra dagar kvar på dieten och sen så får jag börja äta igen. Hur nu det ska gå? Jag kräks av tanken på mat och det enda som lockar lite är frukt och en knäckemacka. Men det går nog fint.

Satt just nu och kollade runt efter olika hyttförslag att välja mellan på Cinderella. Insåg ganska snart att vi inte kommer hinna få våran lön innan vi sticker. Tråkigt att behöva snåla tycker jag :( Nu får vi se hur det blir med allt. Får ta en billig hytt och skippa lite lyx. Kanske inte kommer kunna dricka så mycket eller kanske inte kan äta det man vill men skit samma då. DÅLIG planering. Just nu är jag så trött så jag skulle kunna hoppa kryssningen. Bleh.

Idag tog vi en tripp till Junibacken med Elvira och Molly. Min bror, hans Eva, deras barn, Kerstin (Evas mamma) och Amanda var med också. Vilken hit! Elvira hade hur kul som helst och röjde runt som en liten orkan. Hon pratade om sagotåget nu när vi kom hem och hon sa att det var roligt att se alla fina små hus och höra sagor. Men hon blev lite rädd för draken och höll för ögonen lite. Inte konstigt. Lite läskig är den allt. Det blev en heldag där och vi kom hem först efter sexsnåret. Kul med lite småutflykter så här på sommaren. Vi ska hinna med Kolmården, Skansen och lite annat också hade vi tänkt.

Imorgon kommer Elviras och Mollys farmor och faster hit. Molly ska firas lite i förskott då dom inte kan komma när hon fyller år. Det blir väl lite presentöppning och bullätande kan jag tänka mig. För min egen del blir det dock bara pulverdiet ;) Men det duger fint. Tror att kroppen börjar vänja sig lite och jag börjar känna mig mättare. Hoppas det håller i sig. Men som jag sagt förut, det finns fasen fällor överallt! Det är mat PRECIS överallt, bara för att man inte får äta...*suck* Men snart så. Jag har ju bestämt mig nu. Det blir bra.

Förresten. Kameran är återfunnen! Den LÅG i Pärs bil! Sa ju re!

Natti

Kan ju knappast ha undgått någon som har facebook att jag går på en sån där konstig pulverdiet. *suck* Fjärde dagen och jag är helt slut. Dricker fem påsar soppa om dagen och det känns som att jag gör av med mer än vad jag får i mig. Jag vet att det är lite det som är tanken men jag är så himla trött. Känns som jag skulle kunna somna så fort jag sätter mig ner.

Jag kämpar på men syndade nu på kvällen då jag tog en halv knäckemacka utan något på. Helt sjukt att man kunde känna så här på bara fyra dagar! Hur ska det då kännas efter två veckor?! Jaja. Jag försöker att inte tänka på mitt lilla knäckebrösnedsteg och kämpar på nu i tio dagar till.

Kan knappt vänta tills jag får ta en kopp kaffe med en knäckemacka med keso på. Det kommer va guld! När två veckor har passerat så ska jag tydligen gå in i nån slags viktminskningsfas och då får jag börja äta igen. Lite lite men ofta. Fem mål om dagen men som sagt lite. Förhoppningsvis så har magsäcken krympt så jag blir mätt på en knäckemacka. Sen räcker det självklart inte med att äta rätt. Motion är viktigt det med. Har tagit dagliga promenader och kommer fortsätta med det. Nu har jag tagit det lite lugnt under kickstarten eftersom det står att man ska softa, men lite motion skadar ändå inte.

Imorgon blir det junibacken med kidsen. Storebror, Eva, Filippa och Cornelia joinar oss och jag är övertygad om att dom kommer att älska det. Dessvärre så har jag sumpat kameran nånstans. Misstänker ändå att den ligger i Pärs bil (han säger att den inte ligger där) men jag hittar den liksom ingen annanstans. Hoppas Eva tar med sig sin kamera så det blire lite pix på kidsen iaf. Nu är det snart natti natti. Puss på er!