Ja, nu är hon här!!!
Jag kan knappt förstå att det är sant! Jag har min älskade bebis här! Det är inte längre en mage imellan oss. Nu kan jag kramas, pussas och gosa hur mycket jag vill med henne. Det känns overkligt. Torsdagen den 30 November så åkte vi in till förlossningen för att jag hade högt blodtryck. Inte kunde jag då ens ana att jag bara två dagar senare skulle vara mamma. Dom kollade mitt blodtryck och tog lite prover och medan vi (vi = jag, syster, bror och Johan) väntade så satt vi mest och skämtade om allt möjligt. Jag trodde verkligen att jag skulle få åka hem den kvällen. Men när barnmorskan senare kom in med läkaren och läkaren berättade att dom skulle sätta igång mig dagen efter så gick det upp för mig! Hon sa att mitt blodtryck inte var bra och dom såg förändringar i blodproverna. Hon sa att jag hade början till havandeskapsförgiftning och den enda boten är förlossning.Jag ska bli mamma, och det snart! Det var en så overklig känsla. Jag blev rädd men ändå lycklig. Jag var förvirrad och upprymd. Många känslor som strömmade genom kroppen på en gång. Johan och jag blev visade till ett rum där vi skulle försöka sova. Jag fick sömnpiller och en tablett mot mitt höga blodtryck. Somnade ändå ganska snabbt men sömnen blev inte den bästa.
Dagen efter (1 Dec) så var det dags. Klockan 09:50 så skulle dom ge mig en gel som skulle mjuka upp livmoderhalsen. Jag fick ligga kvar i sängen till 10:30 så gelen verkligen fick verka ordentligt. Den satte igång lite molvärk i magen och jag insåg inte att det kanske var början till riktiga värkar. Dagen flöt på och värkarna tilltog. Klockan 19:05 så gjorde en ny läkare en ny bedömning. Hon kände hur mycket jag var öppen. Bara 0,5 - 1,5 cm. Värkarna var ganska oregelbundna så jag förstod nästan att jag inte hade öppnats mer än så. Klockan 23:10 så får jag äntligen bada! Såååå skönt! Satt i det där badkaret och bara njöt. Värmen från vattnet tog bort den värsta värken. Underbart! Men underbart är kort. Barnmorskan konstaterade med hjälp av en doptone att bebisen blev stressad av mitt badande så hon sa åt mig att gå upp.
Klockan 01:35 så kopplas skalpelektroden på och även ctg för att kolla värkarna. Värkarna hade helt klart ändrat karaktär och dom gjorde betydligt ondare än innan. Men med hjälp av min syster och Johan så klarade jag dom ganska bra. Tills NU! 02:35 så får jag lustgas. Oj va det var märkligt. Allting snurrade och jag var hela tiden tvungen att fokusera på en punkt för att inte må illa. När jag pratade så lät jag som Darth Vader och jag undrade hur i hela friden vissa kan suga i sig av detta "gift" som om det vore godis. Märkligt. Fortsatte , med hjälp av syster och Johan, att andas lustgas och den tog i alla fall bort dom värsta värktopparna. Jag kände att värkarna gjorde mig tröttare och tröttare och det beslutades till slut att ge mig EDA. 05:10 så läggs EDA och jag får samtidigt värkstimulerande dropp. Det var lite obehagligt men KLART värt det. Helt plötsligt så gjorde det inte ont, det bara tryckte på neråt. Klockan 07:17 så kommer Elisabeth Eriksson in. En barnmorska i änglaform. Hon fyllde på min EDA och 08:52 kände hon efter hur mycket jag hade öppnats. 7 cm!!! Wow! Sen gick det undan. 09:25 så sänker dom droppet för att värkarna kommer så tätt. Jag börjar känna mig bajsnödig och dom tar in en toastol till mig. TOTAL förnedring. Man känner sig som en jättebebis. Efter ett litet tag så flåsar jag fram "Hon vill ut nu" till min syster och hon ringer på knappen. Barnmorskan kommer in och ber mig lägga mig ner på sängen så hon kan kolla hur mycket jag har öppnat mig sen sist. När barnmorskan säger "Du är öppen 10 cm, du kan krysta nu om du vill" så tror jag inte att det är sant. Krystvärkarna var korta men intensiva. Dom sa att jag krystade på bra. Min syster och Johan var det bästa stöd man kan tänka sig och dom pushade mig hela vägen. Jag gav upp efter ett litet tag och sa "jag orkar inte mer" men när min syster sa "jag ser huvudet, hon har massa hår" så fick jag plötsligt nya superkrafter och fortsatte att krysta på. Än en gång så ville jag ge upp men då sa min syster "Lina, hela huvudet är ju ute" och då gick det bättre. Helt plötsligt så sa det svooosch och hon var ute. Vad jag inte förstod var att hon inte andades. Hon hade navelsträngen runt halsen sa dom. Dom klippte navelsträngen snabbt och tog in henne till ett akutrum. Barnläkare tillkallades och dom fick snabbt igång henne. Vilken tur att jag inte förstod allvaret, jag hade nog flippat ur annars. Jag fick ha henne på magen en liten kort stund medan kuvösen blev varm sen tog dom henne ifrån mig in till en annan avdelning. Där fick hon ligga i värmesäng och blev kopplad till dropp och maskiner som höll koll på puls, blodtryck och syresättning i blodet. Jag fick ganska snabbt komma och hälsa på henne. Hon var det finaste jag sett. Åhhh!!! Helt ljuvlig. Förstår inte hur man kan älska nåt så litet SÅ mycket. Jag och Johan fick komma upp till avdelning 16 medans lilla tjejen fick ligga kvar på avdelning 20. Det var jobbigt dom första dagarna att inte få ha henne hos sig. Men efter 2 dagar så fick vi uppe henne till oss och känslan var obeskrivlig. Nu var hon vår och ingen kunde ta henne ifrån oss. Amningen kom igång snabbt, skönt! Efter 5 dagar på sjukhus så fick vi komma hem. Läskigt att lämna sjukhuset men ändå skönt. Nu kunde vi själva få öva amning och blöjbyten utan att bli störda. Att föda barn var det coolaste, häftigaste och underbaraste jag varit med om och jag gör gärna om det.. om några år förstås.. ;)
Dagen efter (1 Dec) så var det dags. Klockan 09:50 så skulle dom ge mig en gel som skulle mjuka upp livmoderhalsen. Jag fick ligga kvar i sängen till 10:30 så gelen verkligen fick verka ordentligt. Den satte igång lite molvärk i magen och jag insåg inte att det kanske var början till riktiga värkar. Dagen flöt på och värkarna tilltog. Klockan 19:05 så gjorde en ny läkare en ny bedömning. Hon kände hur mycket jag var öppen. Bara 0,5 - 1,5 cm. Värkarna var ganska oregelbundna så jag förstod nästan att jag inte hade öppnats mer än så. Klockan 23:10 så får jag äntligen bada! Såååå skönt! Satt i det där badkaret och bara njöt. Värmen från vattnet tog bort den värsta värken. Underbart! Men underbart är kort. Barnmorskan konstaterade med hjälp av en doptone att bebisen blev stressad av mitt badande så hon sa åt mig att gå upp.
Klockan 01:35 så kopplas skalpelektroden på och även ctg för att kolla värkarna. Värkarna hade helt klart ändrat karaktär och dom gjorde betydligt ondare än innan. Men med hjälp av min syster och Johan så klarade jag dom ganska bra. Tills NU! 02:35 så får jag lustgas. Oj va det var märkligt. Allting snurrade och jag var hela tiden tvungen att fokusera på en punkt för att inte må illa. När jag pratade så lät jag som Darth Vader och jag undrade hur i hela friden vissa kan suga i sig av detta "gift" som om det vore godis. Märkligt. Fortsatte , med hjälp av syster och Johan, att andas lustgas och den tog i alla fall bort dom värsta värktopparna. Jag kände att värkarna gjorde mig tröttare och tröttare och det beslutades till slut att ge mig EDA. 05:10 så läggs EDA och jag får samtidigt värkstimulerande dropp. Det var lite obehagligt men KLART värt det. Helt plötsligt så gjorde det inte ont, det bara tryckte på neråt. Klockan 07:17 så kommer Elisabeth Eriksson in. En barnmorska i änglaform. Hon fyllde på min EDA och 08:52 kände hon efter hur mycket jag hade öppnats. 7 cm!!! Wow! Sen gick det undan. 09:25 så sänker dom droppet för att värkarna kommer så tätt. Jag börjar känna mig bajsnödig och dom tar in en toastol till mig. TOTAL förnedring. Man känner sig som en jättebebis. Efter ett litet tag så flåsar jag fram "Hon vill ut nu" till min syster och hon ringer på knappen. Barnmorskan kommer in och ber mig lägga mig ner på sängen så hon kan kolla hur mycket jag har öppnat mig sen sist. När barnmorskan säger "Du är öppen 10 cm, du kan krysta nu om du vill" så tror jag inte att det är sant. Krystvärkarna var korta men intensiva. Dom sa att jag krystade på bra. Min syster och Johan var det bästa stöd man kan tänka sig och dom pushade mig hela vägen. Jag gav upp efter ett litet tag och sa "jag orkar inte mer" men när min syster sa "jag ser huvudet, hon har massa hår" så fick jag plötsligt nya superkrafter och fortsatte att krysta på. Än en gång så ville jag ge upp men då sa min syster "Lina, hela huvudet är ju ute" och då gick det bättre. Helt plötsligt så sa det svooosch och hon var ute. Vad jag inte förstod var att hon inte andades. Hon hade navelsträngen runt halsen sa dom. Dom klippte navelsträngen snabbt och tog in henne till ett akutrum. Barnläkare tillkallades och dom fick snabbt igång henne. Vilken tur att jag inte förstod allvaret, jag hade nog flippat ur annars. Jag fick ha henne på magen en liten kort stund medan kuvösen blev varm sen tog dom henne ifrån mig in till en annan avdelning. Där fick hon ligga i värmesäng och blev kopplad till dropp och maskiner som höll koll på puls, blodtryck och syresättning i blodet. Jag fick ganska snabbt komma och hälsa på henne. Hon var det finaste jag sett. Åhhh!!! Helt ljuvlig. Förstår inte hur man kan älska nåt så litet SÅ mycket. Jag och Johan fick komma upp till avdelning 16 medans lilla tjejen fick ligga kvar på avdelning 20. Det var jobbigt dom första dagarna att inte få ha henne hos sig. Men efter 2 dagar så fick vi uppe henne till oss och känslan var obeskrivlig. Nu var hon vår och ingen kunde ta henne ifrån oss. Amningen kom igång snabbt, skönt! Efter 5 dagar på sjukhus så fick vi komma hem. Läskigt att lämna sjukhuset men ändå skönt. Nu kunde vi själva få öva amning och blöjbyten utan att bli störda. Att föda barn var det coolaste, häftigaste och underbaraste jag varit med om och jag gör gärna om det.. om några år förstås.. ;)
Ja, nu är hon här!!!
Jag kan knappt förstå att det är sant! Jag har min älskade bebis här! Det är inte längre en mage imellan oss. Nu kan jag kramas, pussas och gosa hur mycket jag vill med henne. Det känns overkligt. Torsdagen den 30 November så åkte vi in till förlossningen för att jag hade högt blodtryck. Inte kunde jag då ens ana att jag bara två dagar senare skulle vara mamma. Dom kollade mitt blodtryck och tog lite prover och medan vi (vi = jag, syster, bror och Johan) väntade så satt vi mest och skämtade om allt möjligt. Jag trodde verkligen att jag skulle få åka hem den kvällen. Men när barnmorskan senare kom in med läkaren och läkaren berättade att dom skulle sätta igång mig dagen efter så gick det upp för mig! Hon sa att mitt blodtryck inte var bra och dom såg förändringar i blodproverna. Hon sa att jag hade början till havandeskapsförgiftning och den enda boten är förlossning.Jag ska bli mamma, och det snart! Det var en så overklig känsla. Jag blev rädd men ändå lycklig. Jag var förvirrad och upprymd. Många känslor som strömmade genom kroppen på en gång. Johan och jag blev visade till ett rum där vi skulle försöka sova. Jag fick sömnpiller och en tablett mot mitt höga blodtryck. Somnade ändå ganska snabbt men sömnen blev inte den bästa.
Dagen efter (1 Dec) så var det dags. Klockan 09:50 så skulle dom ge mig en gel som skulle mjuka upp livmoderhalsen. Jag fick ligga kvar i sängen till 10:30 så gelen verkligen fick verka ordentligt. Den satte igång lite molvärk i magen och jag insåg inte att det kanske var början till riktiga värkar. Dagen flöt på och värkarna tilltog. Klockan 19:05 så gjorde en ny läkare en ny bedömning. Hon kände hur mycket jag var öppen. Bara 0,5 - 1,5 cm. Värkarna var ganska oregelbundna så jag förstod nästan att jag inte hade öppnats mer än så. Klockan 23:10 så får jag äntligen bada! Såååå skönt! Satt i det där badkaret och bara njöt. Värmen från vattnet tog bort den värsta värken. Underbart! Men underbart är kort. Barnmorskan konstaterade med hjälp av en doptone att bebisen blev stressad av mitt badande så hon sa åt mig att gå upp.
Klockan 01:35 så kopplas skalpelektroden på och även ctg för att kolla värkarna. Värkarna hade helt klart ändrat karaktär och dom gjorde betydligt ondare än innan. Men med hjälp av min syster och Johan så klarade jag dom ganska bra. Tills NU! 02:35 så får jag lustgas. Oj va det var märkligt. Allting snurrade och jag var hela tiden tvungen att fokusera på en punkt för att inte må illa. När jag pratade så lät jag som Darth Vader och jag undrade hur i hela friden vissa kan suga i sig av detta "gift" som om det vore godis. Märkligt. Fortsatte , med hjälp av syster och Johan, att andas lustgas och den tog i alla fall bort dom värsta värktopparna. Jag kände att värkarna gjorde mig tröttare och tröttare och det beslutades till slut att ge mig EDA. 05:10 så läggs EDA och jag får samtidigt värkstimulerande dropp. Det var lite obehagligt men KLART värt det. Helt plötsligt så gjorde det inte ont, det bara tryckte på neråt. Klockan 07:17 så kommer Elisabeth Eriksson in. En barnmorska i änglaform. Hon fyllde på min EDA och 08:52 kände hon efter hur mycket jag hade öppnats. 7 cm!!! Wow! Sen gick det undan. 09:25 så sänker dom droppet för att värkarna kommer så tätt. Jag börjar känna mig bajsnödig och dom tar in en toastol till mig. TOTAL förnedring. Man känner sig som en jättebebis. Efter ett litet tag så flåsar jag fram "Hon vill ut nu" till min syster och hon ringer på knappen. Barnmorskan kommer in och ber mig lägga mig ner på sängen så hon kan kolla hur mycket jag har öppnat mig sen sist. När barnmorskan säger "Du är öppen 10 cm, du kan krysta nu om du vill" så tror jag inte att det är sant. Krystvärkarna var korta men intensiva. Dom sa att jag krystade på bra. Min syster och Johan var det bästa stöd man kan tänka sig och dom pushade mig hela vägen. Jag gav upp efter ett litet tag och sa "jag orkar inte mer" men när min syster sa "jag ser huvudet, hon har massa hår" så fick jag plötsligt nya superkrafter och fortsatte att krysta på. Än en gång så ville jag ge upp men då sa min syster "Lina, hela huvudet är ju ute" och då gick det bättre. Helt plötsligt så sa det svooosch och hon var ute. Vad jag inte förstod var att hon inte andades. Hon hade navelsträngen runt halsen sa dom. Dom klippte navelsträngen snabbt och tog in henne till ett akutrum. Barnläkare tillkallades och dom fick snabbt igång henne. Vilken tur att jag inte förstod allvaret, jag hade nog flippat ur annars. Jag fick ha henne på magen en liten kort stund medan kuvösen blev varm sen tog dom henne ifrån mig in till en annan avdelning. Där fick hon ligga i värmesäng och blev kopplad till dropp och maskiner som höll koll på puls, blodtryck och syresättning i blodet. Jag fick ganska snabbt komma och hälsa på henne. Hon var det finaste jag sett. Åhhh!!! Helt ljuvlig. Förstår inte hur man kan älska nåt så litet SÅ mycket. Jag och Johan fick komma upp till avdelning 16 medans lilla tjejen fick ligga kvar på avdelning 20. Det var jobbigt dom första dagarna att inte få ha henne hos sig. Men efter 2 dagar så fick vi uppe henne till oss och känslan var obeskrivlig. Nu var hon vår och ingen kunde ta henne ifrån oss. Amningen kom igång snabbt, skönt! Efter 5 dagar på sjukhus så fick vi komma hem. Läskigt att lämna sjukhuset men ändå skönt. Nu kunde vi själva få öva amning och blöjbyten utan att bli störda. Att föda barn var det coolaste, häftigaste och underbaraste jag varit med om och jag gör gärna om det.. om några år förstås.. ;)
Dagen efter (1 Dec) så var det dags. Klockan 09:50 så skulle dom ge mig en gel som skulle mjuka upp livmoderhalsen. Jag fick ligga kvar i sängen till 10:30 så gelen verkligen fick verka ordentligt. Den satte igång lite molvärk i magen och jag insåg inte att det kanske var början till riktiga värkar. Dagen flöt på och värkarna tilltog. Klockan 19:05 så gjorde en ny läkare en ny bedömning. Hon kände hur mycket jag var öppen. Bara 0,5 - 1,5 cm. Värkarna var ganska oregelbundna så jag förstod nästan att jag inte hade öppnats mer än så. Klockan 23:10 så får jag äntligen bada! Såååå skönt! Satt i det där badkaret och bara njöt. Värmen från vattnet tog bort den värsta värken. Underbart! Men underbart är kort. Barnmorskan konstaterade med hjälp av en doptone att bebisen blev stressad av mitt badande så hon sa åt mig att gå upp.
Klockan 01:35 så kopplas skalpelektroden på och även ctg för att kolla värkarna. Värkarna hade helt klart ändrat karaktär och dom gjorde betydligt ondare än innan. Men med hjälp av min syster och Johan så klarade jag dom ganska bra. Tills NU! 02:35 så får jag lustgas. Oj va det var märkligt. Allting snurrade och jag var hela tiden tvungen att fokusera på en punkt för att inte må illa. När jag pratade så lät jag som Darth Vader och jag undrade hur i hela friden vissa kan suga i sig av detta "gift" som om det vore godis. Märkligt. Fortsatte , med hjälp av syster och Johan, att andas lustgas och den tog i alla fall bort dom värsta värktopparna. Jag kände att värkarna gjorde mig tröttare och tröttare och det beslutades till slut att ge mig EDA. 05:10 så läggs EDA och jag får samtidigt värkstimulerande dropp. Det var lite obehagligt men KLART värt det. Helt plötsligt så gjorde det inte ont, det bara tryckte på neråt. Klockan 07:17 så kommer Elisabeth Eriksson in. En barnmorska i änglaform. Hon fyllde på min EDA och 08:52 kände hon efter hur mycket jag hade öppnats. 7 cm!!! Wow! Sen gick det undan. 09:25 så sänker dom droppet för att värkarna kommer så tätt. Jag börjar känna mig bajsnödig och dom tar in en toastol till mig. TOTAL förnedring. Man känner sig som en jättebebis. Efter ett litet tag så flåsar jag fram "Hon vill ut nu" till min syster och hon ringer på knappen. Barnmorskan kommer in och ber mig lägga mig ner på sängen så hon kan kolla hur mycket jag har öppnat mig sen sist. När barnmorskan säger "Du är öppen 10 cm, du kan krysta nu om du vill" så tror jag inte att det är sant. Krystvärkarna var korta men intensiva. Dom sa att jag krystade på bra. Min syster och Johan var det bästa stöd man kan tänka sig och dom pushade mig hela vägen. Jag gav upp efter ett litet tag och sa "jag orkar inte mer" men när min syster sa "jag ser huvudet, hon har massa hår" så fick jag plötsligt nya superkrafter och fortsatte att krysta på. Än en gång så ville jag ge upp men då sa min syster "Lina, hela huvudet är ju ute" och då gick det bättre. Helt plötsligt så sa det svooosch och hon var ute. Vad jag inte förstod var att hon inte andades. Hon hade navelsträngen runt halsen sa dom. Dom klippte navelsträngen snabbt och tog in henne till ett akutrum. Barnläkare tillkallades och dom fick snabbt igång henne. Vilken tur att jag inte förstod allvaret, jag hade nog flippat ur annars. Jag fick ha henne på magen en liten kort stund medan kuvösen blev varm sen tog dom henne ifrån mig in till en annan avdelning. Där fick hon ligga i värmesäng och blev kopplad till dropp och maskiner som höll koll på puls, blodtryck och syresättning i blodet. Jag fick ganska snabbt komma och hälsa på henne. Hon var det finaste jag sett. Åhhh!!! Helt ljuvlig. Förstår inte hur man kan älska nåt så litet SÅ mycket. Jag och Johan fick komma upp till avdelning 16 medans lilla tjejen fick ligga kvar på avdelning 20. Det var jobbigt dom första dagarna att inte få ha henne hos sig. Men efter 2 dagar så fick vi uppe henne till oss och känslan var obeskrivlig. Nu var hon vår och ingen kunde ta henne ifrån oss. Amningen kom igång snabbt, skönt! Efter 5 dagar på sjukhus så fick vi komma hem. Läskigt att lämna sjukhuset men ändå skönt. Nu kunde vi själva få öva amning och blöjbyten utan att bli störda. Att föda barn var det coolaste, häftigaste och underbaraste jag varit med om och jag gör gärna om det.. om några år förstås.. ;)